movement

Det gick så bra i skolan och evelina hade kommit tillbaka och jag behövde inte göra franskaprovet och vi gjorde annat som kändes bra. Stadigt.

Träningen gick också bra och det var inte så jobbigt trots att det borde varit jobbigt för mig och jag tror Cameltoe har tagit min vattenflaska -.- Ska sno hans nästa träning bara för det.

---

Jag har fyra fobier. En av dem uppstår inte så ofta så jag brukar inte tänka så mycket på det. Egentligen är jag nog mest rädd för just den men det som är så bra är att det är något som ökar successivt och när jag känner att något är på gång kan jag hindra det, eller iallafall kontrollera det. Det är när det når den värsta av alla grader som jag blir rädd. Det har hänt en gång.

De andra tre uppstår i vardagen. Inte väldigt ofta, men tillräckligt ofta för att det ska hindra mig från att göra vissa saker. Det kan låta väldigt mycket och ibland har jag trott själv att jag inte är rädd egentligen, inte för alla tre, för jag är inte en sån som är känslig för att prata om det. Men när det väl händer, så är det inte lika lätt längre. Jag förstår inte. Jag blir så himla förlamad, så himla fångad, jag försöker verkligen ta mig fram men det är som om det är en vägg framför mig. Jag kan verkligen inte.

Och jag räknar hur många dagar jag har klarat att vara med nya människor utan att de har behövt veta något, utan att de har behövt se mig i det tillståndet och jag känner hur jag växer varje gång. Men jag vet att nån gång, kommer det hända. Och det är inte grejen att de kommer att se det, jag är bara så trött på att förklara för jag vet att det finns vissa som jag måste förklara för. Det är inte heller det att jag bryr mig jättemycket men jag ORKAR inte människor som säger "Jag fattar inte, vad fan är det att vara rädd för?" Eller de som kastar en groda på mig om de VET att jag är rädd för dem. Men de fattar verkligen inte hur allvarligt det är. Vafan liksom? Så himla respektlöst.

De finns ju vissa som inte kan relatera. Det finns ju vissa som inte har funnit sig själva i samma situation, kanske för att de inte har upptäckt sin rädsla än. Kanske för att de är rädda för giraffer men inte vet om det än för att de inte har sett en i verkligheten. Men hur kul är det då om jag binder fast den personen framför en giraff?

Så jag måste alltid så lugnt och sansat jag kan (för jag är förmodligen redan uppretad) försöka förklara, som om personen i fråga är en femåring. Så känns det.

De flesta brukar förstå då. Vissa försöker, men kan inte. Men de respekterar det.

De som inte ens ger det ett försök, det är de jag kan tappa fattningen inför. Gå och bajsa ner er.

Hejdå jag kommer inte våga sova.