movement

Jag har kommit på att jag arbetar som bäst i total tystnad, totalt isolerad från omvärlden så jag kan känna att det är bara jag, bara jag som är där. Jag lyckades få in den känslan på nationella tills resten av högstadiet hade rast. Då spräckte de min bubbla.

Jag har insett, enligt mig en aning för sent, att om jag inte tar tag i det nu så blir det bara värre. Jag har aldrig slarvat så mycket, jag har aldrig varit såhär bekväm, för bekväm. Jag har skjutit upp saker gång på gång och är frestad som fan att göra det igen men jag vet att för eller senare tar det slut och konsekvenserna lär inte bli de bästa då. Och detta är sista året och jag märker hur folk omkring mig kämpar allt mer och kör om mig eftersom jag inte bara har stannat utan börjat gå tillbaka.

LÄGG AV. Åh jag orkar inte :(

Nu ska min mamma titta till mig varje halvtimme/timme och då ska hon se med egna ögon att jag har gjort något. Kyss.